Trodde först att jag skulle ta allt det här "bra", ni vet, sådär att man inte reagerar "för starkt". Fast vem är det egentligen som säger vilket som är det rätta sättet att reagera på en sådanhär sak, det går ju inte. Kanske bättre också att fundera ordentligt nu och bearbeta saken än att försöka förtränga alla tankar som snurrar runt i huvudet. Det börjar redan bli lite bättre, men under veckoslutet blev hela ämnet så nära. Alla funderingar och känslor, som jag inte har någon aning om varifrån de kom, bara blandades ihop till en enda sörja. En massa frågor som kändes, och fortfarande känns, onödiga eftersom det inte är möjligt för någon att ha svar på dem. Ändå är de omöjliga att bara släppa, måste försöka ge tankarna tid så borde väl allt bli ganska bra snart igen...
Känns illa att vara på "fel" ställe nu, i Åbo istället för i Pargas med alla som jag skulle vilja se för att veta hur de mår. Ens bara att se dem snabbt och få ge en kram skulle hjälpa helt massor. O andra sidan är det också skönt att komma bort från den dystra omgivningen emellanåt och få lite annat att tänka på. Ändå går jag bara runt och oroar mig hur alla ska klara sig, fast det egentligen inte skulle hjälpa någon att jag också är i skolan i Pargas där det för tillfället säkert är dystrare än någonsin förr. Hoppas faktiskt att alla kommer igenom denna hemska upplevelse på bästa möjliga sätt och att ingen blir med hemska skuldkänslor eller annat.
Styrka till er som behöver det, tar del av sorgen fast det nu blir på lite avstånd. Kämpa! <3
// Hedda
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti
Kommentera gärna nånting. Tacktack <3